Pysslar igen

Under Kortmakar-tiden blev det inte mycket pysslande för min del. Varken lusten eller tiden infann sig. Men sakta, sakta infinner sig båda. Har fina vänner som uppmuntrar mig och bjuder in min till pysselkvällar och liknande. Här kommer lite som skapades under förra året.

Det blev inte som jag hade tänkt...

Jag hade tänkt blogga om hur jag kom i form till min 40-årsdag. Men det kom lite annat emellan. Här är den största orsaken och min lokala tidning har gjort ett reportage om mig som du kan läsa här. Nu tänker jag ta tag i bloggandet igen, men med nya infallsvinklar.



Såg livet som en tävling2012-01-05: Maria Filipsson var under många år högpresterande och sprang fortare och fortare.
Hon såg allt i livet som en tävling och vann nästan jämnt.

För ett år sedan kollapsade Maria och idag betalar hon priset.
Maria Filipsson har alltid tyckt att det är kul att arbeta. Extra roligt blev det när hon bestämde sig för att skaffa eget. Under sex års tid var det full fart och det fanns hela tiden mer och mer som skulle göras. Men Maria tyckte det var roligt.
– Folk sa till mig att jag skulle ta det lugnt, men jag hade så roligt att jag inte trodde det var någon fara.

Maria har varit ägare till pysselbutiken Kortmakaren i Floda. Hon köpte butiken när hon blivit uppsagd från sitt tidigare jobb.
– Jag gillar att bestämma och förstod inte att egna företagare arbetar bra mycket mer än de som bara är anställda.
– Att vara i pysselbranschen visade sig vara tufft, eftersom den domineras av tjejer. Jag var framgångsrik och det var några som inte klarade av det. Elaka rykten började florera.
Vid sidan av butiken hade hon familj och tre barn att sköta om. Hon hämtade gärna på dagis före utsatt tid. Bara för att få många vuxenpoäng. 

För tävlingsmänniskan Maria skulle allt vara perfekt, vilket gjorde att hon även använde nätterna att arbeta på.
– Under flera år sov jag bara några timmar per natt och presterade mer och mer. Jag ville vinna allt och vara bäst. Jag var ständigt på topp och sa till folk att det är bara mycket just nu

– Allt var så roligt och jag hade en drivkraft som inte gick att stoppa. Det handlade absolut inte om pengar utan snarare om att jag ville se om olika projekt gick att genomföra.
Maria har ett stort kontrollbehov över sig själv och berättar att då hon skulle föda sitt tredje barn var hon ansvarig för en stor pysselmässa på Stora Mässan i Göteborg. Inte hade hon tid att föda barn.
– Den dagen som jag skulle föda stod jag på mässan i högklackat.  Jag var i mitt esse och kände mig som kungen över allt. Nästa dag var jag redo och 23 minuter efter att vi kommit till sjukhuset födde jag mitt barn.
– Jag har en grym smärttröskel och det är därför jag befinner mig där jag gör idag.

Sommaren 2010 bestämde sig Maria för att äntligen ta en ordentlig semester. Hon var med familjen, de hittade på saker och umgicks hela tiden. Tempot blev lugnare och sakta växte beslutet fram att hon skulle sälja företaget.
– När jag väl bestämt mig ville jag bara stänga dörren och slänga nyckeln. Jag ville helt enkelt göra slut direkt.
– Min första tanke var att betala någon bara de tog över butiken, men så skickade jag ut en fråga på vår hemsida och fick 17 intresserade köpare.

Den första februari för ett år sedan var försäljningen klar och Maria lämnade över nyckeln till den nya ägaren. Det kommande dygnet sov hon 23 timmar och vaknade av det hon trodde var en influensa. Under fyra veckors tid låg hon och tittade in i väggen. Hon hörde ingenting och hon såg ingenting. Hon var inte kontaktbar.

– Livet var så mörkt och svart och jag tyckte inte jag var värd att leva. Att alla andra skulle ha det bättre utan mig. Tanken på självmord fanns där, men det var ändå inte ett alternativ.
– På morgonen svor jag över att jag hade vaknat en dag till.
Förutom att livet var kolsvart för Maria var hon ständigt ledsen. Slutligen fick en väninna henne att ta kontakt med en läkare. Efter ett bra läkarbesök fick Maria veta att hon drabbats att posttraumatisk stress och utmattningsdepression.

– Förutom att jag kände sorg, skuld och skam hade jag inställningen att jag inte är en sådan som blir sjuk. Att det bara är svaga som blir sjuka.
– Läkaren förklarade då att de svaga hade gett upp tempot för länge sedan, men att det är de högpresterande som kör på tills allt tar slut.

Maria fick rådet att den närmaste tiden göra så lite som möjligt, vilket inte var några problem. Hon orkade inte göra någonting och att gå 15 meter till brevlådan var ett helt företag. Hon blev uppmanad att göra någonting roligt, men det fanns ingenting som var roligt. Hon fick också veta att den som är högpresterande under en lång period och aldrig får någon återhämtning förlorar ett ämne i hjärnan, som utlöser depression och stress.
– Nu vet jag att min sjukdomsbild inte är kronisk och att jag kommer att bli frisk. Jag vet också att man inte kan prestera sig frisk, även om jag stundvis trott att jag kunde göra det.
– Jag vet också att ingen stress är bra. Inte ens den positiva och att om man presterar på topp så är återhämtningen det viktigaste.

Idag, ett år efter kollapsen, går hon i terapi och äter stressmedicin. Hon har en personlig sjukgymnast och tränar utan att tävla. Vissa dagar känner hon stor oro och ibland tar orken helt slut. Ibland klarar hon inte att sätta in muggen i diskmaskinen och ibland kan hon inte fatta några beslut.
– Vissa dagar sover jag bara, men vet nu att det inte är fult.  Andra dagar fungerar jag ganska bra, men orkar inte så mycket. Det går verkligen framåt och jag har äntligen insett att läkandet tar tid.